Flickan från ”andra sidan”. Del 1/12.

Del 1.

Av.

Sir Göte Borgare.

 

 

 

 

 

Förord.

 

Jag har skrivit förr att i alla mina noveller finns det alltid mer eller mindre sanning. I några noveller jag har skrivit är allt sanning, i en del andra är det bara en mindre del som är sant, men alltid något har varit sant.

I denna novellen är den enda sanningen att jag en gång hyrde ett gammalt soldattorp över sommaren, (så något är sant i denna novellen också), där det sades att det spökade, men jag märkte aldrig något av spöket. Hela novellen utspelades i mitt huvud under tiden som jag bodde i torpet, och har nu blivit nedskriven.

 

Vidare vill jag bara säga att du som är ute efter en ren porrnovell, där det bara handlar om knulla från första till sista raden, du kan sluta läsa här, för det är det inte.

Tillhör du däremot en av dem som kan tänka sig att läsa en … Ja vad ska jag kalla den? En erotisk kärleksnovell? Eller en porrnovell med mycket kärlek i kanske? Naturligtvis med en hel massa knulla här och var, men som sagt också mycket känslor, kärlek, lite spänning, och en del humor, då har du kommit rätt, och kan lugnt fortsätta att läsa vidare.

 

I denna första delen blir det inte så mycket sex, utan det är mer en introduktionsdel, men jag rekommenderar att du läser den ändå, för sammanhangets skull.

 

Om sedan novellen är bra eller inte är upp till dig som läsare att bedöma. Den är i alla fall rätt lång, så jag delar upp den i flera mindre bitar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är en man i mina, som man brukar säga, ”bästa” år, men känner mig totalt slutkörd, både psykiskt och fysiskt, så jag tycker snarare att det känns mer som om det var mina ”sämsta” år jag lever i just nu.

Jag hyr i alla fall ett gammalt soldattorp över sommaren för att få en chans att komma från stadens jäkt och ”ladda upp batterierna” lite, som man ju så vackert brukar uttrycka saken.

 

Markägaren, Johan, som jag hyr torpet av, säger att en ung flicka brukar spöka där, men jag svarar skrattande att jag inte är spökrädd så det stör. Underförstått att jag inte tror ett dugg på spöken.

–     Skulle spöket visa sig så kasta bara något på henne så försvinner hon genast. Det har flera av de hyresgästerna som har hyrt här före dig sagt.

–     Nej, skrattar jag till svar, spöken ska man vara rädd om. Det finns inte så många kvar av dem längre. Allra helst om det är ett tjejspöke.

–     Ja, ja. Du gör som du vill.

–     Jag tror att jag ska försöka bli bekant med spöket i stället, säger jag helt allvarlig.

–     Bli bekant med spöket!?!

–     Javisst, det skulle ju vara något att snacka om när jag kommer tillbaka till stan efter semestern. Att ha träffat och blivit bekant med ett spöke.

–     Ni stadsbor har allt några konstiga intressen. Bli bekant med spöken.

–     Du har inget emot det då?

–     Nej, absolut inte. Och du får gärna ta med dig spökeländet när du flyttar hem till stan igen. Hon skrämmer mina hyresgäster.

–     Ok, jag ska se vad jag kan göra.

–     Lycka till.

–     Tack.

 

Torpet består bara av ett litet kök, ett lite större rum och ett litet sovrum. El är indraget så det finns sådana bekvämligheter som lampor, kyl/frys, elspis, och TV/radio.

Utifrån kom man in i köket, som är möblerat med ett köksbord, en kökssoffa som kan dras ut och bli en säng, samt två pinnstolar. Där finns också en gammal vedspis, en modern elspis, en kyl/frys, samt de vanliga köksskåpen.

Från köket är det en dörr in till ”storarummet” där TV:n finns. Möblemanget där består av en stoppad soffa, som kan göras om till en dubbelsäng, en matchande stoppad fåtölj, som också kan bli en säng, en stol med hög rygg och stoppad sits, en chiffonjé, ett soffbord, ett litet bord som TV:n står på, samt en hylla där några prydnadssaker och radion står. Där finns också en öppen spis, samt dörren in till sovrummet.

Möblemanget i sovrummet är en gammaldags ganska stor säng och ett par sängbord, samt två stolar, en byrå och en garderob.

Trots att det finns elektriskt ljus väljer jag att bara ha ett par gamla fotogenlampor som belysning, då jag tycker att det känns lugnare och är mysigare på något sätt.

 

Första kvällen sitter jag bara och slötittar på TV:n när jag får känslan av att vara iakttagen. Jag tittar mig omkring, och när jag tittar mot köket ser jag att där, mitt i dörrhålet, står det en ung ljushårig flicka och tittar på mig. Hon är klädd i en sliten urblekt ljusblå sommarklänning, som verkar vara minst en storlek för liten, för jag ser hur knapparna stramar i knapphålen.

–     Hej lilla vän, vad vill du, frågar jag förvånat.

Min första tanke är att det kanske är Johans dotter, men hon svarar inte utan tittar bara på mig utan att röra en min, innan hon sakta bleknar bort och försvinner inför mina ögon.

 

Nu först, när hon har försvunnit, kommer jag att tänka på att jag ju kunde se köksväggen och kökssoffan igenom henne, och jag förstår att det måste ha varit ”gårdsspöket” jag såg. Synd att hon inte stannade kvar lite längre. Hon var ju riktigt söt.

För att vara på den säkra sidan går jag ut i köket och tittar, men där finns naturligtvis ingen.

Johan hade alltså rätt. Det spökar verkligen här i torpet.

Lite senare går jag och lägger mig för natten, och innan jag somnar funderar jag på vad ”spöket” ville och om jag ska få sova ifred för ”henne”.

 

Det händer inget mer under natten, inget som jag märker i alla fall, utan jag sover gott och vaknar utsövd på morgonen. När jag har ätit frukost går jag bort till Johan, och talar om för honom vad som har hänt, och han svarar:

–     Jaha du Göte, så du har redan träffat spöket. Ja, ja, vill du inte bo kvar får du hyrespengarna tillbaka.

–     Nejdå, det är ingen fara, jag stannar kvar, men vet du varför hon är här.

–     Jasså du, du är inte så lättskrämd. Nej, jag har inte en aning om varför hon är där och spökar. Jag har frågat mig för lite men ingen tycks veta något om henne eller vad som har hänt där i torpet.

 

Efter ytterligare lite kallprat drar jag mig ner till byn, där jag besöker församlingens präst, Pelle, och hör mig för om han vet något om varför det spökar i torpet.

Pelle är en ung trevlig man som inte alls verkar vara sådan som man föreställer sig att en präst ska vara, utan han är mera som vilken människa som helst. Hade det inte varit för att han var klädd i prästkläder hade jag aldrig trott att hans yrke var präst.

Han har också försökt att forska lite om vad som har hänt i torpet, men inte hittat några anteckningar eller fått fram några upplysningar, men han föreslår att jag ska fråga på stadsarkivet inne i stan om de kanske kan ha några upplysningar där.

 

På kvällen, när jag åter sitter framför TV:n och slötittar känner jag mig än en gång iakttagen, och en blick mot köket visar att samma flicka åter står i dörrhålet och tittar på mig.

–     Hej igen lilla vännen, säger jag med så vänlig röst jag kan. Vad heter du och vad är det du vill mig?

Hon svarar inte och rör inte en min utan tittar bara på mig med sina fullkomligt uttryckslösa ögon. Åter konstaterar jag att jag kan se väggen och kökssoffan rakt igenom henne, men kanske inte lika tydligt som i går kväll, eller så är det bara som jag inbillar mig.

 

Denna gången försvinner hon i alla fall inte direkt när jag säger något, så jag fortsätter:

–     Du kan väl komma och sätt dig här lilla vän så får vi prata lite med varandra.

Hon rör fortfarande inte en min, utan tittar bara på mig med sin tomma blick, men när jag reser på mig för att gå fram till henne försvinner hon på samma sätt som i går.

Än en gång tittar jag runt i köket, men hon är naturligtvis inte där, vilket jag väl knappast hade väntat mig heller.

Jag förstår att jag skrämde bort henne genom att resa mig upp, och bestämmer mig för att om hon kommer tillbaka igen ska jag sitta still och försöka få henne att komma till mig i stället.

 

Jag sitter kvar länge framför TV:n, även om programmen inte intresserar mig, i hopp om att hon ska komma tillbaka redan i kväll, men det gör hon inte.

När jag har lagt mig och släckt sänglampan får jag åter en känsla av att någon tittar på mig, men det är för mörkt för att se något och jag vill inte tända lampan igen så det får vara hur det vill med den saken.

 

Nästa dag går med lite småpyssel som att städa lite, klippa gräsmattan, rensa lite ogräs i rabatterna och hugga ved. Jag vet inte om det är inbillning, men jag får vid ett flertal tillfällen känslan av att vara iakttagen, men kan inte upptäcka någon när jag tittar mig omkring.

Av allt detta, i alla fall i mitt tycke, myckna handarbete blir jag i alla fall svettig, så efter en lätt lunch tar jag en promenad genom skogen ner till sjön och tar mig ett bad. Sedan bara latar jag mig resten av dagen. Har jag semester så har jag.

 

När kvällen kommer sätter jag mig åter och degar framför TV:n, och det tar inte många minuter innan jag känner att jag är iakttagen. En blick mot köket visar att samma flicka åter står i dörrhålet, och jag säger åter:

–     Hej igen lilla vännen. Vad är det du vill?

Fortfarande inget svar, men när jag tittar på henne ser jag att hon verkar ”tätare” i kväll, för det är knappt jag kan se varken vägg och kökssoffa genom henne, så denna gången är det i alla fall inte inbillning.

Än en gång säger jag:

–     Lilla vän. Kan du inte komma hit och sätta dig här i soffan jämte mig, så får vi pratas vid lite.

Hon svarar inte, och jag har väl inga större förväntningar på att hon ska göra som jag säger, men efter liten stunds tvekan kommer hon med sänkt huvud och ljudlösa steg sakta gående över det annars så knarrande trägolvet, och nu ser jag att hon är barfotad. När hon har satt sig i soffan ser jag att hon inte sjunker ner i stoppningen som jag gör utan liksom sitter ”ovanpå”.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga så det blir ett par minuters tystnad, och precis när jag öppnar munnen för att fråga vad hon heter hör jag henne säga:

–     Jag vet att ni är snäll mot mig.

Ja, att säga att jag ”hör” är väl fel, för hon rör inte på munnen när hon talar, utan det är väl snarare någon sorts ”tankeöverföring”.

Hon ”pratar” i alla fall en väldigt svårförståelig dialekt, och jag undrar var i Sverige hon kommer ifrån. Och så reagerar jag på att hon säger ”ni” i stället för ”du”. Det är jag inte van vid.

Eller kan hon vara invandrare kanske, för den dialekten känner jag inte alls igen. Men hon ser väldigt ”nordisk” ut, så är hon invandrare måste det vara från något av grannländerna.

 

–     Ja, jag ska vara snäll mot dig, men kan du inte sätta dig har jämte mig i stället för i andra ändan av soffan?

Utan ett ord flyttar hon sig så att hon kommer jämte mig, och när jag lägger armen om henne känner jag inget motstånd alls, utan armen glider bara igenom henne. Det är inte utan att jag ryser till lite.

Hon tittar upp på mig och ”säger”:

–     Ni kan inte röra mig.

–     Nej, jag märkte det, men tack för upplysningen.

–     Ni kan inte röra mig, ännu.

–     Vad menar du med ”ännu”?

Jag får inget svar på min fråga, utan ”hör” henne i stället upprepa:

–     Jag vet att ni är snäll mot mig.

–     Ja, jag ska vara snäll mot dig, men vad heter du och vad vill du mig?

Hon svarar inte på mina frågor, utan ”säger” i stället:

–     Jag kommer tillbaka, och så tonar hon sakta bort och försvinner.

 

När jag har lagt mig och släckt ljuset tycker jag åter att jag känner hur någon tittar på mig, och jag säger rakt ut i mörkret.

–     Är du redan tillbaka, lilla vännen.

Först hörs inget mer än vindens sus, sedan ”hör” jag henne åter säga:

–     Jag vet att ni är snäll mot mig.

–     Ja, jag lovar att jag ska vara snäll mot dig, men du kan väl komma hit och lägga dig jämte mig. Det finns plats för dig också.

Jag vet inte om hon gör som jag säger, för jag varken hör, ser eller känner något.

 

När jag vaknar nästa morgon öser regnet ner, men jag har rejäla regnkläder och stövlar med mig så efter frukosten går jag en sväng i skogen. Ärligt talat så tycker jag det är helt underbart att vara ute och gå ensam i regnet. Att höra regnets smattrande på regnhuvan blandat av de hårdare smällarna från de stora vattendropparna som faller från trädgrenarna, och inte en människa som stör mig.

Efter ett par timmars promenad på små skogsstigar och i terrängen kommer dimman vältrande och det blir som att gå i mjölk. Naturligtvis befinner jag mig i ”stiglös” mark när dimman överraskar mig, och jag har inte en aning om var närmsta väg eller stig finns.

 

Jag ser bara någon meter framför mig, och när jag ska ta upp kompassen för att orientera mig upptäcker jag till min fasa att jag inte har den med mig. Hur ända in i h-vete kunde jag glömma kompassen? Som den inbitna friluftsmänniska jag är vet jag ju att kompassen, kniven och något att tända eld med är något av det allra viktigaste som finns att ha med sig när man är ute i okända marker.

 

Nu är goda råd dyra. Ingen vet var jag är, inte ens jag själv, så ingen lär hitta mig i första taget, och inte kan jag orientera mig i dimman heller. Jag får gå på känn. Förr eller senare tar väl skogen slut så jag kan hitta någon att fråga om vägen.

 

Jag går åt det hållet som jag tror är hemåt, och efter en liten stund ”hör” jag en röst som säger:

–     Ni går åt fel håll.

Jag känner igen ”spökets” röst, och stannar mitt i ett steg. Precis när jag sätter ner foten på en grästuva känner jag hur tuvan bara försvinner och foten sjunker ner i vatten. I en ren reflex kastar jag mig bakåt. När jag sätter mig upp igen ser jag en skogstjärns kolsvarta vattenyta framför mig. Burr, det var bra nära.

 

Jag låter hjärtat lugna ner sig lite innan jag säger rakt ut:

–     Tack lilla vännen, du har nog just räddat livet på mig.

Efter några sekunders tystnad ”svarar” hon:

–     Jag vet att ni är snäll mot mig, herr Göte.

Herr Göte? Hur kan ”hon” veta att jag heter Göte? Jag kan inte minnas att jag har sagt vad jag heter när vi har ”pratat” med varandra, men det har jag kanske gjort. Och varför kallar hon mig ”herr”? Det har hon inte gjort förut. Är det bara för att hon använder mitt namn nu tro, för det har hon inte ju heller gjort innan?

 

Jag vänder och går åt andra hållet, men vet fortfarande inte var jag är eller hur jag ska gå för att komma hem, men så fort jag tvekar om riktningen tycker jag mig se ett ljust hår och en sliten urblekt ljusblå sommarklänning skymta i dimman strax framför mig, och åt det hållet går jag. Det konstiga är att både håret och klänningen verkar vara helt torra, trots dimman och regnet som fortfarande öser ner.

 

Efter en vandring som känns som en mindre evighet, på grund av att jag inte kan se var jag är, håller jag på att gå rakt in i utedasset, och jag upptäcker till min lättnad att jag är hemma vid torpet igen.

Resten av dagen tillbringar jag inomhus med att försöka lösa korsord och läsa lite, men det går inte alls. Tankarna dras hela tiden till ”spökflickan”, så jag kan inte koncentrera mig på vare sig det ena eller andra.

Varför dök hon upp i skogen och varnade mig så att jag inte gick rakt ner i tjärnen? Varför visade hon mig vägen hem? Varför kallade hon mig helt plötsligt för ”herr Göte”? Kommer jag någonsin att få ett svar på dessa frågor?

 

På grund av de tjocka molnen och regnet mörknar det mycket fortare än vanligt, och jag tycker det känns lite fuktigt och småruggigt inne. Jag tänder fotogenlamporna, samt lägger ved i öppna spisen och tänder en brasa. När elden har tagit sig ordentligt sätter jag mig i soffan och bara slappnar av medan jag njuter av värmen som strålar mot mig.

 

Troligen somnar jag väl, för jag vaknar med ett ryck av att jag tycker något rör vid mig, och när jag tittar efter ser jag ”spöket” sitta vid min sida. Jag är helt säker på att något har rört mig, och så slår det mig att hon inte är det minsta genomskinlig i dag. Försiktigt för jag handen mot henne för att stryka henne över kinden, och jag rycker till när jag känner hennes hår mot min hand.

Hon tittar upp på mig med en antydan till leende och säger tyst:

–     Jag vet att ni är snäll mot mig, herr Göte.

Och denna gången rör hon på munnen när hon talar, det är ”riktiga” ord jag hör, inte tankeöverföring.

–     Lilla vän, säger jag med så snäll röst jag kan, jag vill att du ska säga du till mig i ställer för ni, och så glöm det där med ”herr”.

–     Det passar sig inte att jag säger du till er.

–     Jodå lilla vännen, mig passar sig alldeles utmärkt att du gör det.

–     Om ni … du vill att jag säger du, … kan jag göra det.

–     Ja, jag vill att du säger du.

–     Tack herr … Tack Göte.

 

Medan jag har sovit har veden brunnit upp, (eller om det nu är ner den brinner), och jag tänker att jag måste lägga på ett par vedträn till, men innan jag hinner resa mig glider hon mjukt ner på golvet och går fram till spisen, och jag ser på henne när hon tar tag i veden att den håller på att ramla rakt igenom hennes händer.

Jag vet inte riktigt om jag ska hjälpa henne eller hur jag ska göra, men så ser jag att hon liksom blir genomskinlig överallt utom händerna och armarna medan hon tar veden och lägger in den i spisen.

Troligen tycker hon inte att veden ligger bra för hon sticker in händerna i elden och flyttar runt vedträna. Tydligen utan att bränna sig, för jag ser ingen reaktion alls från henne trots att eldflammorna slickar hennes händer och armar.

 

När hon kommer tillbaka till soffan sätter hon sig i mitt knä, lägger armarna om min hals, och medan hon kramar mig lätt viskar hon:

–     Jag vet att ni … du är snäll mot mig.

Hon väger nästan inget alls, och när jag lägger armarna om henne för att krama tillbaks känner jag att jag glider in i henne om jag tar i för hårt. Så blir vi sittandes, hon med armarna om min hals och huvudet lutat mot min axel, och jag med mina armar lätt om hennes rygg. Medan vi sitter så känner jag hur ett underbart lugn, som jag inte känt på många år, sakta sprider sig i min sönderstressade kropp.

 

När veden har brunnit upp/ner igen känner jag att det är dags att gå till sängs, och utan att jag säger något glider ”spökflickan” ner på golvet och går före mig in i sängkammaren.

Jag har inte en aning om vad hon tänker göra där, men väl inne i sängkammaren knäpper hon sakta upp klänningen, som är framknäppt, och låter den falla till golvet.

Helt naken står hon framför mig och jag konstaterar att hon verkligen är grann att se på, så spöke hon är. Liten och slank, med ganska små toppiga bröst som pekar rakt ut, en helt platt liten mage, och en liten gles ljus tofs mellan benen. Kanske är hon lite väl mager, men man kan väl inte begära att få ”allt” av en ”spökflicka”.

 

Hon gör ingen ansats att krypa ner i sängen, och hon drar sig inte undan mina granskande blickar. Spöken kanske inte är blyga.

Jag klär också av mig naken men hon släpper inte min blick för ett ögonblick för att titta närmare på mig. Hon står fortfarande kvar på golvet när jag kryper ner mellan lakanen, och inte förrän jag lyfter på filten och frågar om hon inte skall lägga sig jämte mig glider hon fram till sängen och kryper ner. När hon har lagt sig till rätta tätt intill mig, med huvudet på min arm, viskar hon tyst:

–     Jag vet att … du är snäll mot mig.

 

Jag tänker på hennes ord och funderar på vad hon egentligen menar, men kommer mig inte för att fråga.

Jag lägger mig i stället på sidan så jag kan titta på henne, och när hon tittar mig rakt in i ögonen ser jag åter en antydan till leende på hennes läppar.

Medan jag ligger så och funderar på vad hon egentligen menar med att jag är snäll mot henne, och om jag vågar göra något med henne viskar hon tyst:

–     Du får röra mig om du vill, … Göte.

Hon måste helt enkelt kunna läsa mina tankar, det är väl därför hon vet vad jag heter, för jag funderade ju just på hur hon skulle reagera om jag försökte smeka henne.

 

Sakta stryker jag över hennes nakna arm innan jag låter handen glida vidare till det ena bröstet, vilket jag kramar lätt. Så länge jag bara smeker och kramar helt lätt märker jag ingen skillnad på henne och vilken annan flicka som helst, men så fort jag tar lite hårdare känner jag hur handen liksom glider in i henne.

Det känns inte obehagligt på något vis och tydligen gör det inte henne något heller, för hon säger inget, men hon är tydligen inte helt opåverkad av mina smekningar, för jag känner hur den lilla bröstvårtan styvnar i min hand.

 

Medan jag smeker vidare funderar jag på hur jag ska kunna göra något mer med henne än bara smeka, för la jag mig på henne nu skulle jag väl bara sjunka rakt igenom henne och hamna på madrassen, och än en gång läser hon tydligen min tankar, för hon säger tyst:

–     Det blir snart bättre.

Hon stryker fjäderlätt med sin lilla hand över min vid det här laget ganska orakade kind, och jag bestämmer mig omgående för att jag måste raka mig.

–     Ni … du behöver inte raka dig för min skull.

–     En gentleman ska alltid vara välrakad i söta flickors sällskap.

Hon svarar inte, men rodnar svagt.

–     Vad händer om jag somnar och rullar över dig?

–     Det gör inget. Inte ännu.

–     Vad menar du med ”inte ännu”?

Hon svarar först inte utan ler bara lite, innan hon tyst säger:

–     Du får vänta och se. Det blir snart bättre.

 

Jag har ju ingen erfarenhet av spöken, men tycker att hon ”talar i gåtor”. Men det kanske är så spöken uttrycker sig. Jag får väl göra som hon säger. Vänta och se. Jag vill ju inte skrämma iväg henne genom att vara allt för påstridig nu när jag äntligen har fått kontakt med henne, för jag ska inte neka till att jag börjar bli lite nyfiken på henne, det lilla spöket.

När jag smeker lätt över hennes kind svarar hon med ett litet leende och säger än en gång:

–     Jag vet att du är snäll mot mig.

 

Jag låter åter handen glida fram och tillbaka över hennes bröst, och än en gång känner jag hur bröstvårtorna styvnar. När jag smeker ner över hennes mage gör hon inget för att hindra mig, men längre ner än till den lilla tofsen kommer jag inte. Jag kan helt enkelt inte. Inte för att hon hindrar mig på något sätt, utan för att jag tvekar inför vad som kommer att hända om jag för upp mina fingrar i henne. Kommer jag att fortsätta upp i hennes mage om jag tar i för hårt?

 

Tydligen missförstår hon min tvekan, för hon viskar tyst:

–     Du får röra mig så mycket du vill, Göte.

Men nej, jag kan inte förmå mig till det. Jag nöjer mig med att böja mig ner och kyssa hennes bröst, och jag tycker det verkar som om hon flämtar till och tar ett djupt andetag, fast jag inte har sett eller hört henne andas alls tidigare.

 

Medan jag tänker på hennes ord om att jag får röra henne så mycket jag vill, kysser, smeker och suger jag lätt på hennes bröst, och jag känner hur hennes små bröstvårtor blir allt styvare mellan mina läppar.

 

Jag lägger mig ner med den ena armen om henne, och innan jag släcker sänglampan tittar jag henne djupt i ögonen, som jag tycker har ändrat sig lite. De har liksom fått lite färg och mer liv.

Liggande så i mörkret smeker jag henne lätt över brösten, vidare ner över magen och upp igen. Det sista jag hör innan jag somnar är att hon viskar:

–     Jag vet att du är snäll mot mig, Göte.

 

 

 

 

Ja, mina kära läsare. Detta är den första delen av berättelsen om ”Flickan från andra sidan”. Är det något ni vill läsa fortsättningen på?

 

 

 

Privata kommentarer: sir-gote@hotmail.com

Caught exception: Not a valid response (404) url: https://www.google.com/accounts/ClientLogin

En kommentar på “Flickan från ”andra sidan”. Del 1/12.”


En av mina absoluta favoritserier av en av mina absoluta favoritnovellförfattare! Rekommenderas varmt att läsas!



Skriv kommentar