Flickan från andra sidan. Del 3.

Under vart resten av delarna till denna novellen har tagit vägen? Nåväl, jag fortsätter där det slutar här på sidan och hoppas att de blir kvar. Är du ny läsare så läs gärna de första delarna innan du läser detta. För sammanhangets skull menar jag.

Del 3.

Av.

Sir Göte Borgare.

Förord.

Som du ser är detta del tre, och har du inte läst tidigare delar ännu rekommenderar jag att du gör det först. Naturligtvis finns det inget tvång på att du gör det, men för sammanhangets skull är det bäst, då allt är sammanlänkat i en lång berättelse.

Jag är nära att falla till föga för henne bedjande blick, men stålsätter mig och svarar:
– När du har talat om för mig vad som har hänt och varför du är kvar här bland oss dödliga människor skall jag gärna älska med dig så mycket jag bara orkar.
Hon tvekar länge och jag tänker:
– ”Måtte hon inte bara försvinna utan att säga något.”
– Nej, jag försvinner inte. Jag älskar dig, säger hon med gråtfärdig röst.
Javisst ja, jag hade ju glömt att hon kan ”höra” mina tankar.

Och så berättar hon, och hennes berättelse lyder i ett kort sammandrag som följer:
En vacker sommardag, precis som i dag, hade ”storbonden” som ägde torpet där hon bodde tillsammans med sin mamma, sagt till hennes mamma att hon skulle gå ett ärende ner till byn, och hon hade inte vågat göra annat.
När mamman hade försvunnit hade ”storbonden” försökt att våldta henne. Han hade tryckt ner henne på golvet, kysst henne med våld, (det förklarar varför hon reagerade så när jag kysste henne), och börjat tafsa under hennes kläder. Han hade slitit sönder hennes underbyxor, och hon hade då i ren förskräckelse ryckt till sig ”storbondens” kniv, som han hade hängande i bältet, och stött den i bröstet på honom.
Han hade rest sig upp med ett förvånat ansiktsuttryck, och dragit ut kniven. Därefter han hade sjunkit ner på knä, och sedan ramlat framåt med kniven framför sig så att den hade trängt in i henne så att hon också hade blivit dödligt sårad.

Så hade hennes mamma hittat dem båda döda när hon kom tillbaka från byn. Rädd för vad länsman skulle säga hade hon lagt ”storbonden” på en matta och släpat in honom i skogen, varefter hon hade hämtat Karin och burit in henne i skogen också. ”Storbonden” hade hon sedan, invirad i mattan tillsammans med några stenar, dumpat i en tjärn. (Samma tjärn som jag höll på att hamna i). Karin hade hon begravt långt inne i skogen, varefter hon hade återvänt hem och skurat golvet rent från blod.

När fjärdingsmannen, senare hade frågat om hon visste vart ”storbonden” hade tagit vägen, (Karin hade det tydligen inte varit så noga med), hade hon bara svarat att hon inte visste något, utan att Karin också hade försvunnit, men det hade fjärdingsmannen inte brytt sig ett dugg om. Och sin hemlighet tog hon med sig i graven.

Jag är så tagen av hennes berättelse att jag inte kommer mig för att varken göra eller säga något, utan bara ligger och tittade på henne, och jag vaknar inte till förrän jag hör henne säga:
– Jag förstår om du inte vill ha något mer med mig att göra nu när du vet att jag är en mörderska, och så börjar hon gråtande sakta blekna bort.
– NEJ, skriker jag högt. Stanna kvar Karin. Stanna!
Jag försöker hålla kvar henne men mina händer bara glider igenom hennes allt mer bortbleknande kropp.
– KARIN, KOM TILLBAKA, ropar jag högt med förtvivlan i rösten, utan att tänka på att hon hör mig lika bra när jag tänker.
Sakta och tveksamt kommer hon tillbaka lite så att jag kan se henne igen, och med tårarna rinnande frågar hon med tvivel i rösten:
– Vill du verkligen ha mig kvar fast du vet vad jag har gjort?
– Karin, lilla vän, viskar jag, kom tillbaka helt och kom in i min famn så ska jag säga dig något.

Hon materialiseras helt och jag drar henne hårt intill mig innan jag viskar i hennes öra:
– Karin, jag älskar dig! Tro mig Karin, jag älskar dig verkligen. Du får inte lämna mig nu!
Hon tittar mig djupt in i ögonen med sina tårblanka ögon, och jag riktigt känner hur hon läser av mina innersta tankar medan hon mumlar:
– Jag vet att du är snäll mot mig.

Jag svarar inte, väl medveten om att det inte behövs, utan fortsätter bara att krama henne hårt, och efter några sekunders tystnad fortsätter hon:
– Jag ”hör” att du älskar mig, men hur kan du göra det nu, efter det du har fått reda på om mig?
– Det spelar ingen roll Karin, du gjorde det för att försvara din heder, och det är nästan 250 år sedan det hände.
– År spelar ingen roll för mig. Jag har mördat och det är en dödssynd.
– Där har du har fel, Karin, det är ingen dödssynd när en ung flicka försvarar sin heder, och ditt brott sonade du när du dog.
– Jag vill så gärna tro dig, men jag vågar inte, säger hon snyftande.
– Varför ”hörde” du inte mina tankar i stället för att bara försvinna?
– Jag var så upprörd att jag inte tänkte på det.

Jag fortsätter att krama henne hårt, även om jag är medveten om att det inte hjälper om hon vill lämna mig.
– Det är sent på natten Karin, och jag måste få sova. Lova att du inte lämnar mig när jag har somnat.
– Jag måste Göte, men jag kommer tillbaka innan du vaknar.
Jag känner hur sömnen tar överhanden, fast jag gör allt jag kan för att hålla mig vaken. Undrar om det inte är Karin som påverkar mig på något sätt. Det sista jag hör innan jag faller in i någon sorts dvala är Karin som viskar:
– Jag älskar dig, Göte, och jag vet att du är snäll mot mig.

Med ett ryck vaknar jag men blir genast lugn igen när jag känner Karins lilla späda kropp tryckt mot mig.
– Har du sovit gott Göte?
– Jag vet inte, men jag tror det. Jag kan inte ens minnas att jag har drömt något.
– Det har du inte heller. Jag tog ifrån dig alla drömmar för att du skulle få sova i lugn och ro.
– Karin …
– Ja Göte, gärna.
– Jag har ju inte sagt något ännu.
– Förlåt Göte, jag hörde dina tankar.
– Kan du ”höra” alla mina tankar.
– Nej, bara dem som rör mig.
– Du får ge mig en chans att säga vad jag tänker. Det känns nästan obehagligt annars.
– Förlåt, Göte. Jag ska försöka lyssna på vad du säger i fortsättningen, men jag blev så glad när du skulle fråga om jag ville älska så jag tänkte mig inte för.
– Ditt lilla spöke. Du skulle egentligen ha smisk i stället.
Snabbt svarar hon:
– Jag vet att du är snäll mot mig.

Några sekunders tystnad, sedan fortsätter hon medan hon fnittrar:
– Du luras ju bara Göte, du vill inte alls smiska mig.
Jag låtsas att jag är arg för att hon har läst mina tankar igen och säger med hård röst:
– Du skulle ju sluta läsa mina tankar!
– Förlåt mig Göte, förlåt. Det var inte meningen. Jag lovar att jag inte … Men Göte, du är ju inte arg. Du får inte skrämma mig så.
– Jag skräms så mycket jag vill, skrattar jag, medan jag rullar över på rygg så att hon hamnar ovanpå mig.

Så ligger vi, med armarna om varandra en liten stund, och jag är inte helt opåverkad av henne. Detta känner hon naturligtvis, och säger med ett litet blygt fnittrande:
– Jag känner hur ”han” växer.
– Ja, det är du som påverkar mig på det viset. Nu får du göra något åt det.
– Ja gärna, men vad då?
Jag säger inget, men tänker på vad hon kan göra. Karin rycker till och sätter sig halvvägs upp med orden:
– Men Göte, ”det” kan jag väl inte göra?
– Varför kan du inte det då?
– Jamen … Kyssa och suga på din kuk. Det låter så … så äckligt!
– Det kan väl inte vara äckligare än när jag kysste och slickade din lilla söta fitta igår.
– Nej, det är det väl inte förstås, men hur ska jag göra? Jag har ju aldrig …

Jag kasar upp så jag kommer i en halvsittande ställning med ryggen mot sänggaveln med benen brett särade. Karin tar ett tafatt tag om kuken där hon sitter mellan mina ben.
– Gör så här, säger jag, och för hennes lilla hand neråt så att förhuden åker ner och blottar ollonet.
Karin tittar intresserat på kuken innan hon böjer sig fram och kysser den. Sedan särar hon på läpparna och låter ollonet glida in i munnen, varefter hon suger så kinderna buktar inåt.
– Karin lilla vän, småskrattar jag, det kallas för att suga kuk, men det är inte så mycket det det handlar om, utan mer att du skall föra huvudet upp och ner och slicka med tungan, och så kan du göra så här också, instruerar jag, och för hennes lilla hand upp och ner i runkrörelser.
– Säg till om jag gör fel, mumlar hon med kuken i munnen.
– Det är bra så, men om du vill kan du använda båda händerna.
Hon gör som jag säger, och genast går det mycket bättre.

Jag har ju vilat upp mig över natten, så jag känner att det snart kommer för mig, och Karin mumlar med kuken i munnen:
– Ska jag verkligen svälja det?
– Ja, om du vill.
Jag glömde naturligtvis av att hon ”hör” mina tankar.
– Jag kommer snart. Runka fortare, mumlar jag sammanbitet, och Karin ökar runktakten så mycket hon kan.
– Fortare, väser jag fram, och så kommer sperman i långa strålar.
Karin sväljer varenda droppe utan att blinka, och när jag har hämtat mig lite talar jag om för henne hur duktig jag tycker att hon är.
– Jag gör vad du vill bara för att jag älskar dig, svarar hon med en kärleksfull blick på mig.

Jag glider ner i liggande ställning igen, och när Karin lagt sig på min arm viskar hon tyst:
– Jag älskar dig Göte. Jag älskar dig och vill aldrig lämna dig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, för jag inser ju att detta aldrig kommer att funka i långa loppet, men det vågar jag inte ens tänka på det, för jag vet ju att hon ”hör” det direkt i så fall.
För att få lite respit säger jag i stället:
– Vill du smaka kuken i fittan nu?
– Ja gärna.
Jag kollar om hon lyssnar på mina tankar genom att tänka på vilken ställning jag vill att vi gör det i istället för att säga det, och direkt svarar hon:
– Hur gör jag då?
Jag tänker vidare:
– ”Du sätter dig på mig med ett ben på var sida om mig med kuken i fittan, och så ‘gungar’ du upp och ner.”

Direkt sätter hon sig gränsle över mig, för in kuken i fittan och sjunker ner på den, innan hon reser sig upp igen. Tyvärr reser hon sig så långt att kuken glider ut och hon får sikta in den igen. Nästa gång hon reser sig blir det samma sak, så jag instruerar henne att hon inte ska resa sig så långt. Sedan går det bättre.
– Nu ”gungar” du i den takt som du tycker är skön, säger jag.
– Men jag vill att det ska vara skönt för dig.
– Tänk inte på mig nu. Det är skönt för mig hur fort eller sakta du ”gungar”.
– Som du vill Göte.
Det tar inte lång stund innan hon har kommit in i en härlig ”gungtakt”, och jag ligger bara och njuter.

Karin rider på som om hon aldrig hade gjort annat, men eftersom hon redan har sugit av en ”sats”, har jag inga svårigheter att hålla mig. Efter en stund förstår jag av hennes minspel att det närmar sig för henne, för hon andas allt mer flämtande medan hon ökar takten, och medan hon stötvis nästan stönar fram:
– Ja, ja, ja, och så skriker hon till innan hon skakar i kroppen och sjunker ihop över mig.
Jag smeker henne lätt över ryggen medan hon ”samlar ihop” sig efter orgasmen.
Med ett litet förläget leende tittar hon upp på mig och säger:
– Du sprutade ju inte Göte. Vill du att jag fortsätter?
– Bara om du själv vill.
– Jag får nog vila lite först då.
– Självklart, vi behöver väl inte ha bråttom.
– Du är så snäll mot mig, Göte.

Det knackar på dörren och jag hojtar:
– Kom in!
– Jag måste gå, flämtar Karin, men jag kommer tillbaka.
– ”Nej, stanna kvar,” tänker jag för att besökaren inte ska höra något.
– ”Men, han får inte se mig,” viskar Karin, och låter alldeles livrädd.
– ”Göm dig under filten då.”
Snabbt drar Karin filten över huvudet, och sekunderna senare tittar Johan in i sovrummet och säger snabbt:
– Oj, förlåt. Jag visste inte att du hade dambesök.
– Ingen fara, skrattar jag, det är bara ditt lilla gårdsspöke som hälsar på mig.
– Gårdsspöket! Jasså, jaha du. Den var bra. Ha, ha, ha. Jag tänkte bara prata lite, men det kan vi väl göra när ”spöket” har gått då, skrattar han innan han drar sig tillbaka.
– Du är inte klok, Göte, viskar Karin när vi har hört ytterdörren stängas. Säga till honom att jag är gårdsspöket!
– Jamen det är du ju, och nästa gång ska jag dra av dig filten också.
– Göte, du skulle bara våga! Jag … Men Göte, nu luras du ju bara igen. Jag har ju sagt att du inte får skrämma mig så. Nu lämnar jag dig verkligen, och så tonar hon snabbt bort och försvinner.

Jag har svårt att hålla mig för skratt när jag säger:
– Karin, älsklingen lilla, vill du inte ha en kyss och en kram innan du lämnar mig?
Jag ”hör” hennes röst:
– Nej, nu lurar du mig inte igen, jag har lämnat dig för alltid!
– Då får jag väl leta upp mig ett annat litet spöke att älska då.
– NEJ, du får inte, skriker hon till gällt innan hon snabbt materialiseras igen och slänger sig i över mig och kramar mig hårt med orden:
– Jag älskar dig Göte.
Så sätter hon sig upp med ett ryck och fortsätter:
– Du luras ju bara, Göte. Du tänker inte alls leta upp någon annan.
– Nej, naturligtvis inte lilla älskade Karin. Jag har ju sagt att jag älskar dig.
– Åh, Göte. Jag älskar dig så …

Tröstande kramar jag om henne och smeker henne lätt över håret medan jag frågar:
– Vill du älska mer, Karin?
– Ja gärna, Göte. Jag älskar dig för att du är så snäll mot mig.
– Och för att jag retar, lurar och skrämmer dig?
– Nej, men det gör inget, för jag vet ju att du älskar mig.
– Ja, du är det enda lilla spöke jag älskar.
Karin tittar på mig och frågar med förvåning i rösten:
– Känner du någon mer som jag?
– Nej, det gör jag inte. Det är därför du är det enda spöket jag älskar.
– Åh Göte, jag blir tokig på dig. Varför måste du reta mig så?
– För att jag älskar dig.
– Åh, Göte du …
– Ja, vad då?
– Nej, jag vill inte säga det. Älska med mig i stället Göte.
– Ja, men då provar vi en ny ställning.
– Ja, gärna. Vilken då?
Jag säger inget utan bara tänker.
– Nej, flämtar Karin förtvivlat. Så gör ju bara djuren.
– Nejdå, så kan vi människor också göra.
– Men Göte … Jag är ju inte människa!

Jaha, nu blev jag ordentligt ställd. Det hade jag lyckats förtränga men hon tog snabbt ner mig på jorden igen. Karin förstår att hennes ord har ställt till med något hos mig, så hon fortsätter medan hon ser ledsen ut:
– Men Göte, det är ju sant. Jag är ju bara ett … spöke.
– För mig är du mycket mer än ”bara ett spöke”, säger jag allvarligt medan jag kramar om henne hårt. För mig är du flickan som jag älskar.
– Förlåt att jag sa så. Jag älskar dig Göte, och du får älska med mig hur du vill.
– Du behöver inte be om förlåtelse Karin lilla. Jag vet ju att du är ett ”spöke”. Jag hade bara förträngt det.

Jag ger henne en djup kyss, som hon villigt besvarar, medan jag fortsätter att krama henne hårt. För hårt kanske, för efter kyssen säger hon med en grimas:
– Inte så hårt Göte, det gör ont.
– Åh, förlåt lilla vän, jag tänkte mig inte för.
– Det gör inget Göte. Blir du för hårdhänt lämnar jag dig bara en stund.

När jag släpper taget om henne ställer hon sig på alla fyra i sängen med rumpan mot mig medan hon förläget frågar:
– Är det så här jag ska stå då?
Jag titta på henne medan jag tänker:
– ”Åh, om du bara visst hur mycket jag redan älskar dig Karin.”
– Det vet jag Göte, svarar hon tyst, och jag älskar dig också, mer än vad du tror.
Åter en gång har jag glömt att hon ”hör” mina tankar.
– Nästan rätt Karin, sjunk ner på armbågarna och svanka med ryggen bara så blir det helt bra.
Hon gör direkt som jag säger, och jag kan inte låta bli att säga:
– Åh, vilken strålande utsikt jag fick över din lilla gulliga fitta nu.
– Säg inte så Göte, säger Karin och rycker till, jag skäms ju då.

När jag tittar ner ser jag att hon är lika röd i ansiktet som en nykokt kräfta.
”Spöken” kanske är lite blyga ändå.
– ”Viken gullig lite rumpa. Jag kanske skulle” … tänker jag.
– NEJ, skriker Karin till, och studsar upp. Du får inte Göte! Inte där! Det … Göte! Låt bli att skräm mig så. Jag trodde ju att du skulle älska med mig i stjärten.
– Låt bli att läsa mina tankar då.
– Förlåt Göte, men jag kan inte. Även om jag inte vill så hör jag vad du tänker.

Jag tar lite saliv på pekfingern och för den sakta upp och ner mellan hennes kåtsvullna blygdläppar och Karin stönar svagt.
Med två fingrar särar jag på blygdläpparna innan jag låter ollonet glida in i slidan. Så tar jag tag om hennes höfter och med en hård stöt låter jag kuken i hela sin längd glida ända in i botten på hennes lilla fitta.
– Ah, inte så hårt Göte. Den är ju så lång, gnäller Karin till.

För varje injuck jag gör drar jag henne mot mig, och varje gång jag går i botten stönar Karin till:
– Ah, ah, åh, ah, aj, åh.
När jag släpper taget med ena handen fortsätter hon automatiskt att göra små motjuck, så hon gillar det nog i alla fall.
Jag för in handen mellan hennes ben och masserar klittan medan jag knullar på i en allt hårdare och snabbar takt.
– För-sik-tigt Gö-te, du tar li-vet av mig, stönar Karin fram i takt med mina stötar.
– Det gör jag visst inte, älskling, du är ju redan ett spöke.

Jag tror inte att hon hör vad jag säger, för på samma gång går det för henne med ett ”sönderhackat” skrik.
Jag är inte långt efter, så med några extra snabba hårda stötar driver jag mig själv över gränsen och pumpar in hela laddningen i den härligt trånga lilla fittan.
När jag släpper taget om Karin faller hon bara ner på sidan, och jag lägger mig, tungt flämtande, ner jämte henne.

Efter några minuter får jag en stor blöt kyss av henne, och hon viskar:
– Åh Göte, vad du gör det härligt för mig, men nu måste jag lämna dig lite för jag är helt slut.
– Gör du det Karin, för jag har ett par ärenden att uträtta i stan.
– Jag väntar på dig här när du kommer tillbaka, säger hon med en förälskad blick på mig.
Vi kramas en sista gång, och mitt i kramen känner jag hur hon försvinner. Kvar blir bara en fördjupning i madrassen och en stor spermafläck där hon har legat. Och inte fick hon med sig klänningen denna gången heller, den ligger fortfarande på stolen där jag la den.

Innan jag åker till stan stannar jag pratar lite med Johan, och han säger:
– Inte för att jag har med det att göra, Göte, men vad är det för damsällskap du har där i torpet? Jag har ju inte vare sig hört eller sett någon komma eller gå.
– Hur vet du att jag har damsällskap då?
– Jag har ju sett en ljusblå klänning där två gånger nu.
– Det är ditt ”gårdsspöke” har jag ju sagt.
– Jaa, fan vet ju förstås, svarar han dröjande, och så är han tyst en lång stund innan han fortsätter:
– Dom andra hyresgästerna som har sett ”spöket” har ju sagt att hon har en ljusblå klänning på sig, så jag vet inte vad jag ska tro egentligen.
– Du får tro vad du vill, skrattar jag.
Medan tvivlet lyser i ögonen på honom sätter jag mig fortfarande skrattande i bilen och åker.

Först hälsar jag på hos Pelle, församlingsprästen, men han har inga anteckningar sedan 1700-talet, så han hänvisar mig till stadsarkivet. För säkerhets skull ringer han dit och säger att jag är på väg, så att dom är beredda på att jag kommer.
Jag lovar att jag ska berätta för honom om vad jag får reda på, och det vill han gärna att jag gör.

När jag kommer till stadsarkivet blir jag väl mottagen av en medelålders dam, och när jag har sagt att det gäller försvunna personer från byn xxx där jag hyr ett torp, och att det är runt 1750-60: talet plockar hon genast fram en gammal handskriven bok vi kan läsa i, men där står bara nämnt att en man har försvunnit.

När jag mumlar något om att det är klart att när storbonden försvinner måste det ju skrivas upp, men när en fattig torparflicka försvinner på samma gång är det ju inte så noga med anteckningarna.
– Du kanske vet något som inte står i böckerna, säger damen som hjälper mig.
– Ja, det vet jag faktiskt, men du får ju ändå inte göra några anteckningar i böckerna så jag säger inget.
– Nej, det är rätt. I böckerna får jag inte skriva något, men jag kan göra en anteckning i en bok vi har för det ändamålet.
– Nej, jag har inga bevis, så jag säger inget.
– Handlar det om spöket på torpet.
– Ja, svarar jag lite förvånat.
– Jo, förklarar hon, jag är intresserad av sådant och har vissa mediala krafter men jag har aldrig fått någon kontakt när jag har varit där.
– Ok, kan vi träffas när du har slutat jobbet så ska jag berätta lite för dig.
– Ja gärna. Jag slutar om en timma. Kan du hämta mig här utanför då.
– Visst. Inga bekymmer.

Medan jag väntar på Lisa, som hon heter, går jag och handlar lite gammalt bröd, varefter jag gå in i stadsparken och matar änderna och svanarna i dammen där.
Strax innan Lisa slutar är jag på plats, och hon kommer bara några minuter försenad.

Vi åker till en liten trevlig restaurang som Lisa känner till, och jag äter en rejält tilltagen middag medan Lisa är nöjd med en sallad, eftersom hon redan har ätit lunch tidigare på dan, och är rädd om sin figur.
Efter maten berättar jag väl valda delar om mig, och att jag har fått kontakt med Karin och kan prata med henne, men jag säger inget om att hon kan materialisera sig eller om sexet vi håller på med.
Lisa vill gärna komma ut till torpet för att kanske få ”tala med spöket” som hon uttrycker det, och jag lovar att jag ska försöka få Karin att gå med på det.
Eftersom det är fredag i dag tycker vi att det är lämpligt att hon kommer på lördag förmiddag när hon är ledig, och jag lovar att hämta henne eftersom hon inte har någon bil.

Jag tittar in hos Pelle på hemvägen, och berättar vad jag har fått reda på. Han blir eld och lågor och vill absolut vara med för att träffa ”spöket” han också, så jag lovar att försöka ordna så Karin går med på det.
Eftersom Pelle har sin söndagspredikan att tänka på ringer han till Lisa och vi kommer överens om att skjuta på träffen till på söndagseftermiddagen i stället.

Direkt när jag kommer hem möts jag i köket av en väldigt upprörd Karin som förstår att det är något på gång. Det är inte lätt att ha hemligheter för ett ”tankeläsande” spöke.
– Varför ska jag träffa Lisa? Hon har redan varit här flera gånger och försökt att träffa mig. Och varför ska jag träffa pastorn.
– Dom vill gärna ”prata” lite med dig, lirkar jag.
– Nej, piper Karin helt förtvivlad. Inte prästen. Han skickar mig bara till skärselden för det jag har gjort!
– Älskade lilla Karin, säger jag tröstande medan jag lägger armarna om henne. Skärselden finns inte, och du har redan sonat ditt brott.
– Jo, nästan skriker hon. Skärselden finns visst. Det sa prästen jämt i sina predikningar, och jag har sett ljuset därifrån, och djävulens händer när han försöker dra dit mig.
– Är det därför du är kvar här?
– Ja, viskar Karin och skakar som ett asplöv i full storm. Jag är rädd Göte. Jag är så rädd.
– Kom Karin lilla älskling, säger jag och bär in henne i sovrummet.

När jag har lagt ner henne på sängen börjar hon utan ett ord knäppa upp klänningen.
– Nej lilla älskling, säger jag med lugnande stämma, inte nu.
– Vill du inte älska mer med mig?
– Jo, naturligtvis vill jag det, men inte just nu. Nu ska vi bara ligga och hålla om varandra så att du blir lugn igen
– Göte, kommer det svagt, medan hon fortsätter att darra så sängen nästan skakar, jag är så rädd, men du är så snäll mot mig. Du är så snäll mot mig.

Jag vet inte hur länge vi ligger så, men så småningom lugnar Karin ner sig, och jag viskar i hennes öra:
– Du behöver inte var orolig lilla älsklingen. Jag lovar att varken Lisa eller pastorn vill dig något illa.
– Jag är rädd för prästen, svarar Karin, och skakar till igen.
– Ok lilla vännen. Då säger jag till honom att du inte vågar träffa honom.
– Du är så snäll mot mig, Göte.
– Jag går bort och säger till honom direkt. Vill du ligga kvar här och vila dig?
– Nej, det behövs inte. Jag kommer tillbaka när du kommer.
Karin följer med mig ut i köket, och får en stor kram och kyss innan jag ska gå, och när jag stänger dörren ser jag hur hon bleknar bort.

Medan jag går bort till Pelle funderar jag på Karin och hur det ska gå för oss och våran kärlek. Jag fattar liksom inte hur jag har kunnat fästa mig vid någon så fort som jag har gjort med henne. Det måste vara den stora tillit och oreserverade kärlek som riktigt strålar ut från henne. Jag vet ju att hon ”bara” är ett spöke, eller ande, om man hellre vill kalla henne för det, även om hon har förmågan att materialisera sig så att hon blir nära nog fullkomligt mänsklig.

Privata kommentarer: gote_borgare@hotmail.com

Författare: Gote Borgare

Caught exception: Not a valid response (404) url: https://www.google.com/accounts/ClientLogin

Warning: fopen(/usr/www/virtual/tellus/www.sexnoveller.la/wp-content/cache/charts/posts/5428.png) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /usr/www/virtual/tellus2/www.sexnoveller.la/wp-content/themes/bobv3/functions.php on line 79

Warning: fwrite() expects parameter 1 to be resource, boolean given in /usr/www/virtual/tellus2/www.sexnoveller.la/wp-content/themes/bobv3/functions.php on line 80

Warning: fclose() expects parameter 1 to be resource, boolean given in /usr/www/virtual/tellus2/www.sexnoveller.la/wp-content/themes/bobv3/functions.php on line 81

Fler noveller av Sir Göte


Warning: include(/usr/www/virtual/tellus/www.porr.la/banner.php) [function.include]: failed to open stream: No such file or directory in /usr/www/virtual/tellus2/www.sexnoveller.la/wp-content/themes/bobv3/single.php on line 166

Warning: include() [function.include]: Failed opening '/usr/www/virtual/tellus/www.porr.la/banner.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/lib/php') in /usr/www/virtual/tellus2/www.sexnoveller.la/wp-content/themes/bobv3/single.php on line 166


Skriv kommentar