Ny på jobbet

Tristessen svepte sin mörka slöja över världen i samma ögonblick som hon steg över tröskeln till kontoret. Den underbara varma semestern var ett minne blott och allt som återstod nu var lång, trött, grå, regning och oändligt lång höst fram tills den sibiriska vintern slog till.
Julia suckade och blickade ut över kontorslandskapet från sin plats längst ned i hörnet.

Det beiga golvet matchade fint med de grå väggarna och de ljusgröna borden, inget som stack ut, inget som livade upp. Var det bara hon som längtade bort?
Kollegorna verkade som vanligt djupt koncentrerade på sitt arbete. Fotriktiga inneskor, knälånga kjolar, randiga skjortor och slag på byxorna. Allt i den beige/grå färgskalan.
Var de själva verkligen inte medvetna om hur trista de såg ut?
Hon tittade ned på sina egna kläder. Inte för att hon såg ut som någon sambadrottning men i det här fallet var hon en papegoja bland gråsparvar.

Det röda linnet köpte hon på rean igår och jeansshortsen var ett par gamla utslitna jeans som hon inte hade haft hjärta att slänga, som tur var så hade det ju hux flux gått och blivit högsta mode igen med korta shorts så där var hon i hamn! Skorna var också helt rätt och vem hade kunnat tro det när hon köpt dem på en loppis för säkert 10 år sedan. Converse var väl något mamma hade köpt när hon var liten just för att de var så billiga, nu kostade de hur mycket som helst. Galet!

Dagdrömmeriet fick sitt slut när hon hörde snabba klackar närma sig hennes bord. Det kunde bara betyda en sak. Chefen var på antågande. Ingen annan på det här Gudsförgätna stället, förutom möjligtvis hon själv, skulle någonsin komma på tanken att bära skor med högre klack än 2 centimeter.
Chefens klackar var skyhöga. Inte riktigt lika hög som hennes stroppiga attityd dock, större idiot gick verkligen inte att hitta.
Men nu var det ju en gång för alla chefen så Julia gjorde som hon alltid gjorde, tog snabbt ned fötterna från skrivbordet, tog fram en ny sida i anteckningsblocket som inte var fullklottrad och stängde ner alla sidor på datorn som inte hade med jobbet att göra, sedan la hon pannan i djupa koncentrerade veck och stirrade på skärmen.

När chefen svängde runt hörnet såg Julia oerhört upptagen ut.

Här kommer det trista, sedvanliga, falska “efter semestern samtalet” tänkte hon och klistrade på leendet innan hon vände sig om och mötte Monas lika påklistrade.

“Julia! Jag hoppas du har haft en bra semester, vi har saknat dig här!”

(Nej det har ni inte din falska lilla ragata..).

“Absolut Mona, det har varit väldigt skönt att vara ledig ett tag, så nu kan jag ta nya friska tag här”
Julia undrade i sitt stilla sinne om musklerna faktiskt kunde fastna i ansiktet om hon log mycket längre till.
“Det låter utmärkt. Du Julia, idag kommer det en ny medarbetare. Jag tänkte att du kunde ta hand om honom och visa honom hur han kommer igång.”

(Neeeeeeej!)

“Självklart! När kommer han?

(Fan i helvete där försvann lugnet i hörnet!)

“Å, han borde vara här när som helst nu,” Mona tittade på klockan och sedan mot hissdörrarna som precis öppnades.

“Jamen titta här kommer han ju! Precis i tid!”

(Skit skit skit skit skit…).

Hon reste sig och tog ett djupt andetag och klistrade på leendet innan hon vände sig för att ta emot den nya kollegan.
Andetaget fastnade i halsen och hon var tvungen att kämpa för att inte börja hosta.

Det första hon la märke till var hans ögon. Trots att han ännu inte hunnit ända fram till honom kunde hon känna den genomträngande blicken från de stålblå ögonen.
Håret var svart, spretigt, lockigt, ostyrigt som om det levde ett eget liv.
Han var ung, mycket yngre än henne, säkert i alla fall 10 år. Men hans gång och hållning var inte den av en nervös och bortkommen nybörjare på en främmande plats, utan snarare tvärt om. Hela han utstrålade ett lugn och en värdighet som Julia aldrig sett förut.

Han log och sträckte fram sin hand.

“Martin Ström, trevligt att träffas. Du måste vara Julia. Mona har berättat om dig.”
För ett ögonblick var Julias kropp förlamad innan någon liten del i hennes hjärna skrek åt henne att rycka upp sig för tusan, innan det var för sent och han såg henne som en komplett idiot!

Hon mötte hans hand med sin, och tryckte den kanske lite hårdare än hon menat bara för att inte verka tafatt. Hans hand var varm, stark och när han spände den runt hennes spändes underarmen och avslöjade fina men markerade senor.

“Oj då, bara bra saker hoppas jag!” sa Julia med torr mun och försökte slita blicken från deras sammanlänkade händer.

“Ha ha! Ja då bara bra saker”, skrattade han och tittade också ned på deras fortsatta hälsande händer.
De såg upp på varandra samtidigt och Julia kände en våg av hetta rusa genom kroppen.

Herregud vad var det frågan om!?

Monas gälla genomträngande stämma bröt förtrollningen och Julia röck åt sig handen som om hon fått en stöt. Förtrollningen var över för den här gången.
“Du Julia, kan väl börja med att visa Martin runt i lokalerna så att han lär sig att hitta här.”
Mona verkade överhuvudtaget inte lägga märke till den elektricitet som vibrerade i luften runt dem och Julia undrade om det kanske bara var hon själv som gjorde det.

“Det låter väl utmärkt”, sa Martin och ställde sig bredvid Julia samtidigt som han tog Monas hand och sa adjö för nu. När han släppte den lät han handen falla på ett sånt sätt så att fingrarna snuddade vid Julias och hon var tvungen att bita sig i läppen för att inte dra efter andan.
Mona gick iväg och de lämnades ensamma kvar i Julias lilla hörn av den stora kontorslokalen.

De andra jobbade på som om inget nytt hände, fingrarna knappade fortfarande lika envist på tangentborden och få hade ens brytt sig om att höja blicken mot den nyanlände.

“Vad trevligt ni verkar ha det här”, viskade Martin med en road blick.
Julia kvävde ett skratt. ” Jo och då skulle du se julfesterna! Riktiga partyprissar det här.”
Martin lutade sig lite framåt och la helt sonika handen på hennes axel.
“Å det tror jag vi kan råda bot på nästa gång, tror inte du?”, hans ansikte var så nära hennes att hon kunde känna hans varma andedräkt mot hennes kind och hon kände hur den röda färgen steg med rasande fart.

(Det här var ju inte bara sant! Man kan inte bli så starkt attraherad av någon så snabbt!)

Men det var hon. Julia kände det i hela kroppen, utanför kroppen och runt om dem. Som ett magnetiskt fält som drog och slet i henne.

(Fånigt! Skärp till dig nu Julia!)

Hon tog några steg från Martin och pekade med handen mot dörren som ledde ut i trapphuset.
“Ska vi? Jag tänkte att det är lika bra att börja uppifrån och arbeta sig nedåt inte sant?”
Ett snett litet leende letade sig in över Martins läppar och Julia tyckte att hans ögon snabbt for över hennes kropp.

“Uppifrån och ner låter alldeles utmärkt”, sa han och tog täten ut mot dörren.

Julia följde efter och pekade mot utgången och uppför trappen. Martin gick fortfarande före och Julia sneglade upp mot honom när de gick i spiraltrappen mot översta våningen.

Han tränade, någonting, det rådde det ingen tvekan om. Axlarna var exceptionellt breda och ryggmusklerna buktade ut genom den tunna grå t-shirten, midjan var smal och rumpan, herregud…. rumpan. Hon svettades bara av att se på den och det pirrade i hela kroppen.
Simning kanske, eller….. Hon märkte inte att Martin stannat längst upp i trappen utan gick rakt in i honom.

Rent reflexmässigt fortsatte hennes ena fot uppåt men där det borde ha funnits ett trappsteg fanns bara luft, hon tappade balansen och fäktade vilt med armarna för att återfå den innan hon tippade baklänges. Martin var lyckligtvis snabb och hon kände hans starka hand runt sin arm innan det var alldeles för sent. Han drog henne till sig medan han backade några steg från trappen. De stod väldigt nära varandra nu, hans bröstkorg i hennes ögonhöjd, musklerna som flexade för varje andetag, doften av en svag manlig parfym. Spänningen dallrade i luften och Julia undrade mitt i förvirringen om han kände den också.
“Förlåt!”, sa han upprört. “Det var absolut inte meningen, herregud du kunde ju ha….” Julia viftade avvärjande med den armen som var fri, den andra höll Martin fortfarande i, medan hon försökte hämta andan. “Nej nej det var jag som inte tittade”, flämtade hon.

(Jo det gjorde jag….på något helt annat….)

“Är det säkert att du är ok då?” Han släppte greppet om hennes arm och såg utforskande på henne.

“Ja då, absolut, det är ingen fara med mig.”
Spänningen mattades i samma ögonblick som hans fingrar lämnade hennes arm, men den fanns fortfarande där, som ett svagt elektriskt fält som omgav dem. Förutom att du släppte mig alldeles för tidigt. Hon drog en hand genom håret och rättade till linnet innan hon försökte le obesvärat mot honom.
“Ska vi fortsätta då?” Hon öppnade dörren till vindsvåningen och visade honom in.

De sa inte så mycket till varandra på en lång stund och hon började undra om hon bara inbillade sig spänningen. Julia visade Martin vart de förvarade kontorsmateriel, vart de hade sina fikarum och vart toaletterna på den våningen fanns.
Hon öppnade den sista dörren och steg in i ett av omklädningsrummet som även innehöll ett litet vilorum med en säng ifall man skulle börja må dåligt eller något liknande. När hon vände sig om stod Martin lutad mot dörrkarmen med ett litet leende som spelade över läpparna och en underlig glöd i blicken.

Ok han känner den! Han känner den definitivt! Herrejävlar, vad är det som händer egentligen?

“Så….” rösten sprack lite och hon kände hur hon rodnade, hon harklade sig och sträckte på ryggen.
“Här är alltså omklädningsrummet, ett av dom. Det är egentligen inte uppdelat men det har blivit så att damerna använder den här och herrarna den till vänster.”

“Vem använder den då?” han nickade mot sängen som skymtade bakom dörren till vilorummet.

Julia flämtade till och mötte hans mörka blick.
Han sträckte på sig och tog några steg mot henne, hela tiden med blicken fäst på hennes.
Han stannade bara någon decimeter framför henne, så nära att hon kunde känna hans värme som strålade ut från kroppen.

Den kompakta tystnaden bröts av ett plötsligt ljud. Någon öppnade dörren till vindsvåningen och hasande långsamma steg närmade sig.
Spänningen bröts tvärt när Margareta svängde runt hörnet. Hon var definitivt inte beredd på sällskap och skrek till av förfäran när hon fick se Julia och Martin står där. Julia hoppade kvickt tillbaka några steg och försökte se obesvärad ut.
“Jösses vad ni skräms! Varför är ni så tysta här uppe?”, muttrade Margareta surt och stängde dörren om sig på toaletten.

Julia och Martin skyndade sig därifrån.
De lämnade vindsvåningen under tystnad och Julia kände sig mycket förvirrad.

Vad hade hänt om Margareta inte stolpat in?

Med tanke på den värme som hennes kropp nu utstrålade så var det ingen tvekan om vad den hade hoppats på i alla fall. Men kan man verkligen göra så? Var han inte alldeles för ung.
I ögonvrån kunde hon se Martin.

Jösses vad het han var.

Den pirrande känslan som hon haft i kroppen hade nu koncentrerat sig till ett enda litet ställe, som nu hotade att snabbt ta över all rim och reson hon hade kvar.
“Jaha”, vart nu? Martin tittade nonchalant på henne när de nådde dörren.
Kanske hade hon inbillat sig allt? Han verkade inte det minsta påverkad av situationen.
Julia själv var så påverkad att hon hade svårt att hitta orden.

“Öhm, jo…huvudvåningen har du ju redan sett, där vi alla jobbar. Så, då är det väl bara bottenvåningen kvar. Den ligger i källaren. Det är där de stora arkiven ligger.”
Martin stannade till med handen på dörrhandtaget.

“Arkiven säger du.”

“Ja”

“Inga toaletter eller vilorum?”

“Nej.”

“Hur ofta brukar någon gå ner dit?”

Undrar om det syns hur mycket jag svettas?

“Nästan aldrig.”

“Bra! Jag vill gärna se de där arkiven.”

/Herregud, å herregud, å herregud, å herregud….)

De gick ut i trapphuset igen och en varm hand på hennes axel fick henne nästan att hoppa till.
“Försiktig nu, så du inte ramlar.”
Martins röst var tyst, nästan viskande len.
Med en darrande hand greppade hon ledstången hårt innan de började gå nedåt.
Hon var tyst nu. Det var ingen idé att prata. Rösten skulle ändå inte hålla.

Bottenvåningen fungerade även som ett skyddsrum, ifall något skulle hända. Två stora ståldörrar förslöt hela våningen som mest liknade en jättelik bunker. Golv, väggar och tak var alla målade i samma ljusgråa betongfärg och lysrören i taken gick i rader från den ena kortsidan till den andra.
Arkiven var gamla, ända sedan någon gång från i början på 1900-talet och alla gamla dokument låg i datum och bokstavsordning i stora bruna papplådor som var staplade på varandra i rad efter rad av stålhyllor som var fästa med bultar i golv och tak.

Julia gick först och berättade frenetiskt om hur arkivet var upplagt och hur man skulle leta för att hitta det man sökte, inte för att det var speciellt intressant att veta, utan för att hon visste att om hon var tyst skulle hennes hjärta höras utanför hennes kropp. Det dunkade så det slog lock för öronen.
Martin höll sig hela tiden strax bakom henne. Han sa inget men hon kunde känna hans värme och höra hans fotsteg som ekade lite.
Om spänningen hade varit hög uppe på vindsvåningen så vibrerade den här.

Vad skulle hon göra? Vända sig om och kasta sig över honom?

Julia stannade plötsligt. Något var fel. Hon vände sig sakta om, Martin var borta.
Förvirrad såg hon sig omkring, han var ju här nyss.

Plötsligt släcktes alla lysen och det blev svart som natten.

(Shit!)

Julia kände sig plötsligt yr av det kompakta mörkret och trevade med handen för att hitta en av bokhyllorna att stödja sig mot.
Det här kanske inte hade varit en bra idé ändå. Martin kanske bara var någon galen psykopat som var ute efter att mörda henne här i mörkret.
Hon hade lagom hunnit skrämma upp sig själv när hon hörde försiktiga steg som närmade sig.

Julia höll andan och väntade.

Frasandet av kläder och en varm mjuk andedräkt talade om för henne att han stod precis bakom.

För ett kort ögonblick var allt stilla, sedan kände hon Martins hand på hennes. Försiktigt smekte han hennes fingrar, handrygg och handled. Julia darrade av beröringen. Martins händer var mjuka, varma men bestämda när de fortsatte upp längs hennes armar. Han sa inget och hon sa inget. Allt som hördes var deras andetag, hans tunga och stadiga, hennes lätta och ryckiga.

Julia vände sig sakta om och lyfte händerna för att känna honom bättre. Martin tog hennes ansikte mellan sina händer och pressade sina läppar hårt mot hennes. Kyssen var inte mjuk, inte lätt, inte försiktig. Den var intensiv, hetsig och fylld av åtrå. Hon besvarade den lika passionerat, tryckte sig hårdare mot honom, sög in hans mjuka underläpp i sin mun och smakade på den. Hennes händer drogs automatiskt mot hans hår och hon flätade in fingrarna i de tjocka lockarna för att kunna dra honom ännu närmare sig. Kyssen intensifierades ytterligare när deras tungor möttes i en galen dans med varandra.

Martin var den som avbröt den först. Flämtande efter luft stod de ett tag helt stilla, nära med läpparna fortfarande mot varandra, andades varandras luft. Det var fortfarande bäcksvart. Här nere fanns inga fönster, inget som kunde släppa in ljus. Julia kunde fortfarande inte se Martin, bara höra honom och känna honom.

“Är vi galna som gör det här?” Martins ord var tysta och lätta, som ett andetag mot hennes kind. Hans läppar strök lätt mot hennes käke och vidare upp mot hennes öra. Hon kunde känna hans grova hud mot sin släta och stötar av åtrå skickades in i hennes nervceller och ut i kroppen.
“Förmodligen”, stönade hon och tryckte sig mot honom ännu mer. Det fick inte ta slut nu.

Martin fortsatte att kyssa henne med fjäderlätta kyssar längs med hennes ansikte och hals, hans ena hand höll han försiktigt om hennes nacke och med den andra tog han tag om axelbandet till hennes linne och lät det glida ned över armen. Han flyttade sina läppar ned till hennes axel och lät tungan smaka lätt på utbuktningen som var nyckelbenet. Det andra axelbandet gled ned automatiskt och han kysste henne hela vägen över dekoltaget och över till den andra sidan. Händerna letade sig nedåt smekte, sökte och utforskade. Linnet var i vägen så han avbröt sina kyssar för att sakta hjälpa henne dra linnet över huvudet, hon sträckte upp armarna i luften medan han förde plagget över hennes huvud och när det var i höjd med armbågarna och hade henne fast i den positionen lät han sina läppar åter krascha in i hennes. Julia ville komma nära, ännu närmre, åtrån och kåtheten slet i henne som ett vilddjur som inte kunde tämjas.

Med armarna hjälplöst fast ovanför sitt huvud var hon utlämnad till honom. Martin, en främling hon känt mindre än en timme. Men gud, vad hon ville ha honom. Hela hennes kropp skrek efter hans. Martin höll hennes händer i hans, lutade sig över henne och tryckte hela sin tyngd mot henne. Han ville han henne också, det kände hon. Han slöt hennes händer om en av hyllorna, som för att visa att han ville att hon skulle hålla dem där. Hon lydde villigt och han började arbeta sig nedåt igen. Brösten var nu blottade för honom och han kupade sin händer om dem och rullade de stenhårda knopparna mellan sina fingrar. Julia darrade av lust och stönade högt när hon kände hans läppar omsluta det ena bröstets allra känsligaste delar och hon kunde inte hjälpa att hennes händer föll ned för att återigen omsluta hans hår. Men Martin lösgjorde sig genast när han kände hennes fingrar och han visade bestämd tillbaka dem där de varit, Julia lydde och lät händerna omsluta hyllan igen. Omsorgsfullt fortsatte han sedan att kyssa och smaka på brösten, ett i taget tills Julia gnydde och huden knottrade sig av lust. Han fortsatt nedåt, med fjäderlätta kyssar lät han läpparna finna sin väg över hennes mage och ned i den lilla gropen där naveln fanns. Där stannade han, lät sin tungspets cirkulera några varv, fortsatte nedåt och längs linningen till hennes jeanshorts.
Julia rös av välbehag och otålighet.

(Knäpp up knappen, knäpp upp knappen…för jösse namn, knäpp upp knappen…..)

Men det gjorde han inte. Retsamt lämnade han hennes kropp och backade några steg. Julia blev ensam kvar. Hon lyssnade ut i mörkret, försökte kontrollera sina andetag för att höra bättre. Allt var tyst.

“Martin” flämtade hon ut i mörkret. Inget svar.

Martins varma kropp trycktes plötslig emot henne igen och fick henne att nästan tappa balansen. Hon släppte sitt grepp om hyllan och slöt sina armar runt hans hals. Han var nu bar på överkroppen liksom hon och hans varma hud brann mot hennes. Hans läppar snuddade vid hennes, inte hårt och hetsigt den här gången utan mjukt, fjäderlätt och försiktigt smakade han på henne.
Julia tryckte sig närmare, kände hans hårdhet genom jeansen.

“Säg att jag får ta dig”, viskade han medan han smekte hennes rygg med lätta fingrar.

Hon flämtade, försökte samla sig för ett svar, svalde hårt.

“Ta mig…du….du får ta mig.”

Martin stönade in i hennes mun och kysste henne hett och passionerat igen.
Hennes tunga sökte sig in i hans mun och mötte hans, deras händer sökte sig nedåt, över varandras kroppar, undersökte, smekte, rev. Han knäppte upp hennes shorts och drog dem sakta nedåt medan hans läppar lämnade hennes och följde efter. Kysste lätt hennes bröst, virvlade med tungan över vårtgårdarna, fortsatte mot magen, sökte sig ut mot sidan och kittlade lätt hennes känsliga hud som knottrade sig av beröringen.

Julia, klev ur shortsen som låg vid hennes anklar. Nu var hon helt naken för honom.

Han tog sin tid, närmade sig långsamt hennes allra mest heliga delar som nu var fullkomligt dränkta av lust. Hon ville skynda på honom, ville visa vägen fram. Men det var ingen idé. Han var starkare än henne och skulle ta den tid han ville på sig. Martin nafsade lite i hennes ljumske, fick henne att kvida och vrida sig. Fortsatte nedåt en liten bit, hoppade retfullt över hennes sköte och slickade insidan av hennes lår, uppåt, snuddade den mjuka kullen, särade lätt på hennes ben med handen.
När han lätt lät sin tunga flyga i den avlånga skåran, skrek hon till av njutning och tryckte hans huvud mot sig.

Han besvarade hennes önskan och lät sig begravas i hennes sköte. Kåtheten skälvde i kroppen på Julia och hon kände en storm byggas upp inom henne. Martins tunga slickade, virvlade, utforskade och sände Julia snabbt över gränsen. Stjärnor exploderade framför hennes ögon, marken skälvde och hon skakade okontrollerat i hela kroppen. Klimaxen fick hennes ben att vika sig och Martin fångade upp henne innan hon slog i marken. Han lyfte henne och hon slog benen runt hans midja. Orgasmen fortsatte att skölja genom henne när han lutade henne mot bokhyllan och slickade hennes läppar. Hon kunde smaka sig själv på honom, smaka hennes egen upphetsning. De andades båda hetsigt, delade luften. Båda varma och svettiga.

Hon kände hans stånd mellan hennes ben nu, stort och hårt vibrerade det mot hennes sköte, bedjande att få komma in. Hon tog tag om hans hals, hävde sig uppåt en bit så att toppen placerade sig alldeles utanför hennes hål. Han fortsatte att kyssa henne men andningen blev mer och mer ansträngd och när hon sänkte sig över honom stönade han som om all luft rann ur honom.

Julia tog tag i bokhyllan igen för att få stöd och höjde sig så långt att deras kontakt nästan släppte innan hon sakta sänkte sig över honom. Hon fylldes av hans hårdhet och han bet och nafsade i hennes läppar, på hennes hals, käke och öra.
Hon höjde sig igen och Martin drog sig bakåt för att sedan hårt stöta in i henne, fylla henne till bristningsgränsen. Farten ökade mer och mer och hon kände ett nytt klimax byggas upp inom sig.
Kroppen darrade och släppte hyllan för att klamra sig fast runt honom.

“Kom för mig”, stönade han.
“Jag vill höra dig komma nu.”

Det var allt som behövdes. Julia kände hur hon återigen tippade över gränsen. Orgasmen exploderade i hennes kropp, fick henne att glömma tid och rum och skickade stöt efter stöt av ren njutning genom hennes lemmar.
Martin följde snart efter, hon kramade hans stånd med sitt inre, kände det spritta och pulsera, hörde hans njutning när han kom om och om igen.
Båda darrade, båda skälvde. Ingen sa något, de bara höll om varandra, flämtade. Hennes panna mot hans.

När bådas andning var normal igen, släppte han sakta ned henne på marken. Benen kändes tunga och domnade, men de höll.

Han kupade sin hand under hennes haka och lyfte hennes ansikte mot sitt. Hon mötte hans läppar i en mjuk försiktig nästan blyg kyss.
Hans tumme strök längs hennes käke och trots att hon inte kunde se honom kunde hon känna hans blick möta hennes.

“Vet du”, viskade han och placerade sina läppar mot hennes kind.
“Jag tror jag kommer att trivas här.”

Julia suckade och la sina händer på hans sträva kinder, pressade sin mun hårt mot hans och drog in doften av honom.

“Vet du”, viskade hon.
“Jag kommer att trivas med att ha dig här.”

Egentligen borde de väl skynda sig upp nu, tänkte Julia. Det var förmodligen snart lunch och Mona skulle snart börja undra vart de hade tagit vägen.
Tänk om hon kom ned hit för att leta.

Tanken fick henne att börja fnittra tyst.

THE END

Författare: Morningmist

Caught exception: Not a valid response (404) url: https://www.google.com/accounts/ClientLogin

Warning: fopen(/usr/www/virtual/tellus/www.sexnoveller.la/wp-content/cache/charts/posts/4502.png) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /usr/www/virtual/tellus2/www.sexnoveller.la/wp-content/themes/bobv3/functions.php on line 79

Warning: fwrite() expects parameter 1 to be resource, boolean given in /usr/www/virtual/tellus2/www.sexnoveller.la/wp-content/themes/bobv3/functions.php on line 80

Warning: fclose() expects parameter 1 to be resource, boolean given in /usr/www/virtual/tellus2/www.sexnoveller.la/wp-content/themes/bobv3/functions.php on line 81

Fler noveller av Sexnoveller


Warning: include(/usr/www/virtual/tellus/www.porr.la/banner.php) [function.include]: failed to open stream: No such file or directory in /usr/www/virtual/tellus2/www.sexnoveller.la/wp-content/themes/bobv3/single.php on line 166

Warning: include() [function.include]: Failed opening '/usr/www/virtual/tellus/www.porr.la/banner.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/lib/php') in /usr/www/virtual/tellus2/www.sexnoveller.la/wp-content/themes/bobv3/single.php on line 166


Skriv kommentar